Aska har verkligen två lägen. Blockerad och inte blockerad antar jag att man kan kalla det. Hon är ok 99,9% av tiden men då och då går det över gränsen för henne. Jag pratar om de tillfällen då hon bara sluta att lyssna på oss. Senast hände det igår. Anna-Karin var på väg hem från jobbet och jag, Aska och Ove gick och mötte henne. Hon hade gått snabbare än vad jag räknat med så vi sprang på henne ~300m hemifrån. Men eftersom hundarna fortfarande behövde rastas så gick Anna-Karin hem och Aska, Ove och jag gick vidare mot skogen. Jag antar att det är en vallningspryl .. eller någon flockpryl hon har för sig. Men hon blev helt tokig när vi särade på oss så där. Från ingenstans så vänder hon spontant och spring iväg ca 100m till Anna-Karin. Jag lockar och ropar och tillstlut kommer hon tillbaka till mig. Anna-Karin fortsätter att gå hem. En bit senare får hon för sig att hon ska leta upp matte IGEN! Nu är vi minst 300m från vår ingång och det är två stora hus emellan + infarten till vårt område. Som en pil sticker hon. Jag lockar, ropar, klappar händerna, VRÅLAR! Aska är helt ointressrad .. vinklar inte äns öronen för att lyssna på mig, hon bara försvinner. Jag springer tillbaka till vår gård .. ingen hund .. jag springer vidare mot ett dagis lite längre bort. DÄR ser jag Aska hoppandes på en stackars tant! PINSAMT!! Jag är nu skitarg och vrålar på henne att komma .. mm Hon kommer sakta men kommer inte fram till mig så att jag kan koppla henne. Istället sticker hon nu åt ANDRA hållet, mot skogen! Jag vrålar igen och hon vänder men kommer inte hela vägen fram. Då kommer grannen in på gården i sin bil och självklart springer Aska ut rakt framför .. jag vrålar igen och hon kommer .. fortfarande 2-3m ifrån mig och vägra komma nära. När grannen går ur bilen så rusar hon mot honom och börjar hoppa. Han går mot vår port och öppnar och Aska är precis på väg in när jag får tag i svansen på henne .. SÅ jÄKLA ARG!! Nu efteråt kan jag förstå att det var jobbigt att flocken splittrades så där .. och att hon blev osäker på mig eftersom jag nästan aldrig någonsin varit så arg på henne.. men man blir så rädd ju! Man litar lixom på att hon ska hålla sig när när hon ALLTID gör det annars .. och sen helt plötsligt så är det som att man är ute och rastar en helt annan hund..
Väl inne så blev vi kompisar igen efter ett tag. Hon visade massor med lugnande signaler när hon närmade sig.. så det känns lite som att hon blir blockerad när hon inte lyssnar så där.
På kvällsrundan tänkte jag gå upp på planen och träna lite inkallningar för att göra det till en positiv sak igen. Men när vi kom dit så mötte vi en briardtik på två år som vi inte träffat förr. Hon heter Hilda eller möjligtvis Hilma (?) och är en pytteliten fawnfärgad tik. Hon var inte mycket större än Aska och matte sa att hon väger runt 25kg (ungefär som Aska). Vi pratade lite och släppte dom lösa så att dom kunde få busa lite. Det var nog den första vuxna briard som Aska kunnat busa riktigt med. Inge bit och morrningar utan bara bus 
Det var jätteskoj att se på. Vi pratade en rätt lång stund och när vi särade på oss så tänkte jag att NU ska jag se till att det blir en bra split! Jag var superpositiv och lockade med godis och gos. Aska följde efter mig som en liten ängel Det kändes skönt att få avsluta dagen på det sättet iaf..
Idag regnar det och Aska är fortfarande rätt fjäskig med mig. Jag vaknade av att hon låg i sängen parallellt med mig och slickade mig i ansiktet och viftade på svansen .. så kär!
/Tobias
