Briarden Aska

Vår kära lilla katt Kellie har gått bort plötsligt och oväntat. Vi trodde hon hade mask när vi gick till veterinären, men det visade sig vara något värre.

Liten Kellie kattunge

Vi vill berätta lite om henne, hon var en så speciell katt och hon var en mycket viktig medlem i familjen. En gång i tiden för många många år sedan bestod nämligen vår lilla familj av bara Tobbe, Anna-Karin och Ove. För Tobbe kändes det tomt, eftersom han var uppvuxen med katter. Han tjatade och tjatade på Anna-Karin om att de borde skaffa katt, men hon var en envis motståndare. Till slut gav hon med sig och Tobbe fick tillåtelse att skaffa sig en katt om han nu kunde hitta en som hon inte var allergisk mot.

Lite tröttis

Hur det nu kom sig vet ingen, men i slutändan var det Anna-Karin som satt och surfade kattsidor, mailade på annonser och planerade för en liten kattkompis!

På vårvintern 2005 fastnade vi för en annons om en liten kattfröken på 7 månader som hette Kellie och sökte nytt hem. Vi mailade, säljaren ringde upp, och vi bokade in oss för ett besök. Kellie visade sig vara alldeles ljuvlig (lite senare fick hon det något sarkastiska smeknamnet ”ljuvlighetsjuvelen” pga alla sina hyss), Anna-Karin var inte ett dugg allergisk mot henne och allt bara kändes rätt.

Världens vackraste kise

Med 300:- i handen åkte vi och hämtade vår lilla tjej, Kellie. När vi gick mot bilen med Kellie i transportburen kändes det så overkligt, nästan som att vi gjort något olagligt.. Hade VI skaffat KATT!?

Kellie med kompisen Nilla

I början var Kellie rädd för Ove och höll sig helst uppe i bokhyllan eller under badkaret, medan Ove var stormförtjust och bara vill fram och pussa på henne hela tiden! Men Kellie blev snart varm i kläderna och tog en självklar plats i familjen. I två och ett halvt år bestod så familjen av två tvåbenta plus Ove och Kellie. Sedan flyttade Nilla in 2007 och så Aska förstås 2009.

Nyfiken ungkatt

Kellie var en riktig tuffing! När hon följde med på semester till farmor i Blekinge träffade hon en gammal kattgubbe där som hette Rasmus. Kellie och Rasmus blev bra kompisar direkt. Men det höll bara i sig tills Rasmus försökte gå till anfall mot Ove. Gissa vem som kastade sig in i fighten för att försvara sin hundpolare..?? Jo Kellie förstås, sprang rakt in mellan dem för att mota bort Rasmus. Hon har dessutom varit den enda fyrbeningen här hemma som verkligen satt sig i respekt hos Aska. En sur blick och en välplacerad dutt på nosen från Kellie och Aska lommade skamset iväg..

Anna-Karin med Nilla och Kellie

Kellie var inte bara en tuffing, för det mesta var hon bara en riktig översittare Kellie var en sann prinsessa, som var mycket noga med hygien och utseende och blev hemskt upprörd om man rufsade pälsen i fel riktning. Samtidigt älskade hon att bli pysslad med (på sina villkor..). Men så tyckte hon också om att kela i lagom doser, fast helst ville hon bara ligga i ens knä eller på bröstet och vara nära utan att bli klappad. Bästa sovplatsen på vintern var vid fotändan i sängen på Anna-Karins sida.

Busig i sängen

Kellie har vält många blomkrukor i sina dagar, ätit på många växter och hårat ned oändligt många soffor, stolsdynor, dukar, gardiner, sängkläder, mattor.. Men värsta hysset var på nationaldagens natt 2006. Vi bodde då i en vindsvåning fyra våningar upp, och det var så varmt i lägenheten att vi hade ställt upp sovrumsfönstret på vädring och stängt dörren. Sent på kvällen upptäcker vi till vår fasa att dörren står öppen, fönstret är öppet och vi hittar inte Kellie någonstans! Tobbe rusar runt i lägenheten och letar, medan Anna-Karin rusar ut på gården. Till slut hör hon ett ynkligt pip någonstans i mörkret.. men varifrån?? Uppifrån!? Till slut får hon syn på ett liiiitet, liiiitet katthuvud som sticker ut från taket på den översta balkongen på huset. Med tre våningar ner mot stenbeläggning, och en våning upp till taket där hon kom ifrån, var hon hopplöst fast. Turligt nog bodde vi ett kvarter från brandstationen, så brandmännen var snälla nog att rycka ut (med blåljus och allt! fast det var nog av misstag..) med stege. Hon var så duktig Kellie och lät sig fångas av brandmannen, och rädd så att hon skakade när hon kom ner. Meeeen.. så fort hon kom upp i lägenheten rusade hon upp i sovrumsfönstret för att se om det fortfarande var öppet!

Sova i handfatet? Perfekt!

Kellie var bruntabby/ svarttabby, semilånghårig, med världens vackraste gröna ögon, pyttesmå öron, och hela tre kilo tung.

Kellie har alltid gillat att käka på växter

Andra rymningsförsöket skedde i somras genom en tillfälligt obevakad balkongdörr. Vi hittade henne efter en halvtimme under en buske här uppe i skogen, där hon låg och skakade. Hon hade gärna velat vara utekatt lilla Kellie, hon älskade att sitta i fönstren och hänga med i vad som hände ute, gnägga på fåglarna och knuffa ner några blomkrukor. På somrarna tog vi ut henne i sele och långlina så hon fick gå på upptäcktsfärd. Hon var så nyfiken, men alltid lite försiktig i början så hon ålade sig fram som en mask med magen i gräset. Sen blev hon tuffare och tuffare! Vi har alltid pratat om att hon skulle trivas så bra i huset vi vill skaffa en vacker dag, där hon skulle kunna gå ute om dagarna.

Heeeej matte och husse! Tur ni fixade en blomhylla till mig att ligga på!

Kellie älskade skinka, smör, mörkt bröd och yoghurt-crossys. Och att få besök! Sällan var hon så sällskaplig som när det kom folk hem till oss. Största favoriten av alla var Clara. När hon kom kunde inte Kellie få nog av att tvätta henne, ligga hos henne och bara titta beundrande på henne med stora, kloka gröna ögon.

Kellie och Ove

Eftersom katterna fäller så dant fick de sig förstås en omgång med Furminatorn så fort vi köpt den i höstas. På Nilla blev det jättebra och vi fick bort massor, men på Kellie var den lite överflödig.. Efter att Tobbe gått lite väl hårt åt svansen så återstod bara en liten kal sak med små fransar här och där.. Kellie var hemskt missnöjd! Men den växte raskt ut igen och blev lika fin som vanligt.

Balanskatten låg gärna på ryggstödet när man satt i skrivbordsstolen. Och på strykbrädan när matte strök..

Även om Kellie gärna hållt fin min och sett lite ”för mer” ut för det mesta, har hon alltid hållt sig kring oss. När vi flyttat oss från ett rum till ett annat i lägenheterna har det bara dröjt någon minut innan Kellie varit i samma rum och sett ut som att ”Vadå, jag har planerat länge att lägga mig i just den här skålen i just det här rummet, så det så!”..

Kellie i duschen i Norrköping, där hon älskade att busa bakom / genom duschdraperiet. Det var många klöshål i det..

Förra veckan upptäckte vi att Kellie tappat plötsligt i vikt och magrat av. Vi vägde henne, och från att ha legat stadigt på tre kilo till december så vägde hon nu bara två och ett halvt. Ett halvkilo minskning på kort tid är mycket för en redan liten katt. I övrigt märkte vi inget konstigt med henne annat än att hon ibland skrek till när vi lyfte henne under magen. Hon hade god aptit, så vi köpte gourmet-mat och gav henne, hon fick skinka och hon fick slicka smörkniven både morgon och kväll.

Så här gott kan man sova i mattes knä.

Imorse hade vi veterinärtid för att kolla upp viktminskningen. Till vår stora sorg upptäcktes en tumör på 2×3 cm i buken. Hon opererades för att se om den gick att ta bort, men tyvärr var den elakartad och satt på ett mycket dåligt ställe. Hon hade inte haft lång tid kvar att leva, så hon fick somna på operationsbordet. Hon blev fem och ett halvt år gammal vår lilla tös.

Kellie i sin specialbeställda hemgjorda bädd, pytteliten till en pytteliten katt som gillar att ligga trångt.

Det är svårt att förstå att hon är borta. Och att tre kilo pälstuss kan lämna ett så oändligt stort tomrum efter sig. Hon skulle ju vara med oss tills vi var fyrtio, hon skulle älska att bo i hus och få gå ut om dagarna och att få springa upp och ned i trappor.. Aldrig kunde vi föreställa oss att vi skulle förlora henne så snart. Sorgen är tung i Falun idag. Vi är samtidigt tacksamma att hon aldrig behövde lida. Hon tyckte förstås inte om undersökningarna idag, men när allt var klart och hon väntade på att få komma in på operation kröp hon in i Anna-Karins jacka som låg i knäet och gjorde sig en liten koja. Där låg hon och tvättade sig, sov en stund och kände sig trygg. Hon spann och tvättade våra händer med sin sandpappersträva tunga.

Sov gott lilla gumman. Matte och husse älskar och saknar dig.